Min Biografi - "Med mitt liv i mina händer"

UTDRAG UR "MED MITT LIV I MINA HÄNDER DEL 2"


"Jag hade varit hemma ganska exakt en månad från jobbet när chefen bjöd in mig på vår jullunch. Jag tackade ja då jag ville träffa mina arbetskamrater igen. När jag varit borta så pass länge kändes det konstigt att kliva in på vårt lager igen. Allting var som det alltid varit, men ändå inte. De hade dukat upp maten på travade lastpallar så att man stod och åt. Jag tyckte det var en jättehäftig idé, verkligen arbetsrelaterat. Det var pyntat med röda juldukar och massor av fina juldekorationer. De låg omlott varandra, små hjärtan och tomtar.
Min chef och hans familj välkomnade mig med kramar innan vi ställde oss till bords. Ingen annan frågade hur jag mådde, ingen sa något speciellt. Jag vet inte om jag kände att det var bra eller dåligt. En del av mig tyckte det var skönt och en annan del ville så gärna vara saknad.
Jag var förkyld och hade fått mitt första ryggskott också. Jag tror på att kropp och själ satt ihop och därför var det här ett sätt för den att säga att det var dags att ta det lugnt. Men fortfarande kunde jag känna där jag stod: ”Vad då lugnt? Jag jobbade ju bara halvtid. Kan det bli lugnare?”


En av mina kollegor sade att han tyckte jag såg ut att må bra. Genast började min hjärna översätta det till ”Varför jobbar du inte?”. En annan kollega klagade över att vi hade för lite folk. Min hjärna fortsatte högvarvet och översatte det till ”När hade du tänkt börja jobba då?”.


Jag vet inte varför jag kände så här. Allt var så blandat känslomässigt. Jag var en i gänget men samtidigt kände jag mig bortstött.


Jag blev sedan helt övertygad om att det var jag som sönderanalyserade det, med mitt eget tankemönster som präglat hela mitt liv, att inte räcka till. "




**********************************************************************************


"MED MITT LIV I MINA HÄNDER"


Här visar jag upp min prolog till min biografi.
Det här är min död. Min död att födas på nytt.


I två år hade jag suttit i detta fängelse, två år av skam, illvilja och likgiltighet. Jag såg mig runtikring och undrade inte ens vad som skulle hända sen. Jag var fri! Fri från något jag aldrig ville göra eller haft nytta av. Det var fullt med folk och atmosfären var stark med en otroligt hög ljudnivå. Jag ställde mig upp på en bänk och såg ut alla människor. Vad skulle hända med dem nu? Jag brydde mig inte, jag var fri. Dörren öppnades och det small till. Alla rusade ut och sjöng glatt med sina vita hattar; ”….å den ljusnande framtid är vår…”
Året var 1993 då lågkonjunkturen var som värst. Jag var inte orolig för vad som skulle komma sen. I två år hade jag suttit i gymnasiet som jag såg som ett fängelse. Skumpan gjorde sig påmind och jag kände ett litet rus i mitt huvud när jag sjöng och samtidigt letade efter min familj och pojkvän. Till slut skrek vi ”Hurra” med hattarna i luften och vi gav oss ut i havet med människor för att leta på våra nära och kära. Jag var lite orolig och eftertänksam om pappa skulle vara nykter eller inte. Mina föräldrar skildes på min 13-årsdag, orsakerna var många. En del var min pappas alkoholism, en annan del var att mamma träffat någon annan. Vilken orsak det än var visste jag att problemet inte var jag eller min storebror, så har deras skilsmässa aldrig bekommit mig.
I min ena hand hade jag mitt betyg. Man kunde jämföra det med en lottorad. Jag hade väl lyckats fått en trea och resten bestod av tvåor och ettor. Jag var ett gränsfall på att få ta studenten. På papperet längst ner i högra hörnet stod antalet frånvarotimmar på sista terminen. De hade räknats ihop till 189 stycken. Det berörde mig inte. Jag var ute, jag var en fighter och jag visste att när min skoltrötthet lagt sig så skulle nya härliga vägar vänta på mig.
Det skulle ta mig 13 år att vakna upp ur min dvala. 13 år i en korridor som var så smal och omöjlig att vika av ifrån. I den kunde jag inte röra mig i sidled eller bakåt och framför fanns en vägg av betong och bakom en dörr på glänt. År av sorg, besvikelse, förtret och tårar, men även mycket glädje skulle följa mig. Det skulle ta mig 13 år att förstå att jag var sjuk.
En morgon vaknade jag upp och insåg plötsligt att jag hade förlorat något oerhört viktigt i mitt liv. Den kamp, den resa, som sedan följde för att reda ut denna insikt tog mig genom känslor och minnen jag aldrig kommer att glömma…